Bokrecenssion: ”Kurt Cobain finns inte mer”

”Det är 1992. Första skoldagen på gymnasiet och Lovis och Alex hittar varandra så som man bara gör när någon totalt förstår en för första gången. Båda älskar musik och de skapar sitt eget universum dit ingen annan släpps in. De bakar scones, pratar musik, fikar, hänger, pratar ännu mer musik och om hur världen borde vara.
Lovis startar ett band och Alex hjälper henne. De vill sparka in dörren till etablissemanget. Alex är så vacker att Lovis nästan dör. Hon nästan imploderar av kärlek-vänskap-kärlek-förtvivlan. Alex älskar Lovis också, men som vän. Han dras till killar. Men hur nära de än kommer varandra är det en del av Alex som förblir en gåta. Han är en magnet, han drar folk till sig, men han är också väldigt destruktiv. Till slut blir det ohanterbart. Vad gör man när den man älskar mest bara glider iväg i nedstämdhet och inte går att nå?

Oförställt och gripande gestaltar Hanna Jedvik den starkaste, finaste vänskapskärleken och det motsägelsefulla i att hur nära man än kommer varandra finns det alltid en värld dit man inte har tillträde. Liksom i debutromanen Snart är jag borta spelar musiken en stor roll. The Cure, Thåström, Bowie, Morrissey flimrar förbi. Nittiotalsikonen Kurt Cobain och hans framtida öde går som en röd tråd genom berättelsen.”

Jag har just läst klart den här boken och den var riktigt bra. Gillade även Hanna Jedviks första bok ”Snart är jag borta” Men iaf, den här boken är sorgligare än hennes första men båda är annars lika känslosamma. Kan känna igen mig själv delvis i båda med.
Detta är en av de bättre tonårsböckerna jag har läst och dessutom handlar den inte om ”kille träffar tjej” som de flesta tonårsböcker gör.
Sammanfattningar och recenssioner är inte min starka sida, men boken är bra, så läs den gärna, den är värd det.

Annonser

Lucia-ångest

Ok, jag har inte ångest över själva Lucia-firandet.
Det jag har ångest över är det ”julmys/julfest/jul-ish” som Steget Framåt har i morgon som jag ska gå på. Det betyder både att jag ska vara social och äta mat jag inte vet vad det innehåller och sånt. Inte kul! Men de ville att jag skulle komma så då gör jag det.
Hoppas det inte går alltför skit och att det inte är alltför konstiga grejer i/på det som ska ätas. Lär väll kanske uppdatera efteråt.

Btw, dessa videos och låtar ger mig samma känsla. Men vet inte om låtarna textmässigt för har aldrig reflekterat över det, men ska göra det någon gång.


*muttrar* Tack så mkt Sarah!

Trevligt att du idag talar om att vi inte kan träffas på onsdag när du vetat det i över en vecka. Särskilt då jag tidigare sagt att det är viktigt att jag vet så långt som möjligt innan schemat ändras. Tack för att min redan höga ångestnivå blev högre. Vi träffades inte förra veckan heller för att jag inte kunde svara exakt med vad jag ville ha hjälp med (jag har skrivit till henne och sagt att det är jättesvårt för mig att bara komma på nått utan vill hellre få förslag) och gå ut (vilket vi hade planerat) ville inte hon då det var ”snöstorm” i onsdags. Hon vill att jag ska lita på henne och snacka/skriva om hur jag mår och så men det kan hon ju glömma. Hon har dessutom fått ett antal minuspoäng både nu och förra veckan, dessutom fattar hon mig inte alls. Har blivit påkommen av andra att snacka tyska meningar och ord för mig själv så ibland undrar jag om jag inte pratar tyska eller japanska eller nått med henne, så dålig är kommunikationen. Men antar att det är mitt fel eftersom det är jag som har en kommunikationsstörning, iof ska hon ju vara utbildad inom sånt här.
En annan grej som gör att jag förstår att hon inte förstår sig på mig är hennes klantiga kommentarer ”jag förstår inte varför folk skadar sig. kan inte förstå hur det kan hjälpa alls”, ”känns det inte obehagligt och jobbigt att ha ärr på armarna” och ”gör det ont” (näe det känns ingenting att SKÄRA SIG!! pucko! sist jag kollade gjorde alla sår ont oavsett storlek). *skakar på huvudet och suckar*
Egentligen är jag sen till Svalan men var tvungen att skriva av mig lite frustration.

Uppradande

Idag har jag ordnat upp och radat upp innehållet i mitt kylskåp fem gånger, vilket sammanlagt har tagit ca 2,5 timme.
Har även radat upp mina stenar, GooGoos och Moshlings efter färg fler gånger än jag orkade räkna, vilket har tagit en bra stund.
Detta är bara två av sakerna som får mig att ana att jag inte är så lugn eller mår särskilt bra. Flera gamla saker har kommit tillbaka med, som att jag inte kan röra vid metall och jag kan bara äta vit (eller mkt mkt ljus mat).
Det tog lång tid att bli av med sådana saker och nu är de tillbaka.

Lite av varje

Jag vet inte riktigt vad jag vill skriva.
Har bilder i huvudet men svårt att få ut de till ord.
Av nån anledning lyssnar jag på Icon For Hire’s ”Get Well” om och om igen.
Om helgen och tepartyt skriver jag när jag är lite piggare… typ i morgon eller nått.

På onsdag ska jag till psyk i Hagsätra och träffa nån Anne-Charlotte.
Fick veta det i fredags. Gillar inte när jag får veta sådant så kort innan jag ska dit.
Som tur är kan Carina följa med, för hade aldrig gått dit själv.

Sen är jag less på alla som ska fråga runt och ofta även snacka skit om min och Dinos relation. Nått som har hänt oftare just denna vecka.
Vad spelar det för roll hur våran relation är så länge den passar oss och vi mår bättre av den? Vem har bestämt att våran typ av relation är mindre normal än de som är ihop, förlovade eller gifta? Ja vi älskar varandra, till och med så mycket som jag tror människor är kapabla till, och ja vi har sex och ser förmodligen utåt sett ut som ett par, men vi är inte det. Anledningen är att det inte riktigt funkar för oss då. Vi bråkade rätt ofta innan, men nu bråkar vi aldrig. Allt mellan oss är mycket bättre, så varför kan vi inte bara få vara så här utan att folk ska lägga sig i? Självklart gör inte alla det, men många gör det.

Är även less på alla som säger att man ska vara som man är, men som sedan inte alls låter andra vara det utan då klagar istället. Varför då äns säga att alla får vara som de är?

Sedan önskar jag att jag kunde trivas i ”normala” kläder, för då skulle jag inte synas lika mycket. Men jag gör ju inte det. Testade att klä mig så ett tag, men jag mådde bara sämre av det. Vet inte varför riktigt. Önska hela jag vore mer normal…

OMG! En kompis länkade just denna >.<
Föredrar nog den engelska version, vilket iof kan bero på att jag fattar den texten 😛
Men denna var grymt kul med 😛


Här är den engelska versionen 😛

Om du av nån anledning inte sett originalet så kommer den här med 😛

Att vara Tanya

När jag var hos kuratorn så säger Carina en sak till kuratorn: ”Jag försöker få Tanya att förstå att det är okej att få bara vara Tanya.” Och visst hon har nämnt flera gånger att det är ok för mig att bara vara mig och hon säger även att hon vill att jag är helt ärlig till henne och så. Själv står jag alltid bara där och stirrar tomt när hon säger så.
Visst det kanske funkar i teorin att bara få vara som jag är, men inte i praktiken.
Även folk som tidigare sagt att det är ok att vara mig har senare klagat på nått jag gjort eller sagt eller så då jag försökt att vara som jag är. Så nej, det är inte ok att bara vara Tanya. Den riktiga Tanya passar inte in i samhället som hon är utan måste ständigt försöka passa in och inte ens då funkar det.
Carina tror säkert att den riktiga jag och den Tanya hon får se är rätt lika varandra, men det är inte så. Önska det vore så. Önska jag var lika driftig och kapabel som jag kan spela att jag är. Men sen när ingen ser mig så faller allt det där.
Och det kommer inte spela någon roll hur många gånger hon ber mig vara helt ärlig så kommer jag inte kunna vara det. Jag vill inte vara i vägen, besvärlig eller jobbig, så därför vill jag inte gnälla, säga nej eller säga att jag inte förstår. Jag vill inte göra någon besviken och jag vill inte verka dum.
Därför kommer jag fortsätta att spela det spel jag redan gör. För jag har inget annat val om jag inte vill göra folk arga och besvikna.