O, hur saligt att få vandra…

Väljer du din väg eller går du någon annans väg?
Det beror på hur man ser det. Alla väljer ju hur de vill leva, men man kan ju välja att gå efter vad man själv gillar eller efter vad man anser andra gillar. Själv lever jag efter vad jag tror/vet att andra förväntar sig av mig. För mig är det viktigare att andra inte blir besvikna eller så på mig än att jag ska må bra. Jag försöker vara den andra vill att jag ska vara. Är ju inte deras fel att jag inte blev som förväntat. Visserligen inte mitt fel heller men jag kan iaf försöka göra nått åt det och försöka passa in och göra det förväntade så gott jag kan.

Har din NPF-diagnos hjälpt dig förstå vem du är och vad du vill göra/bli?
Självklart har mina diagnoser hjälpt till att förklara vissa problem jag haft under hela mitt liv, men tror inte jag vet mer vem jag är för det. Det enda jag vet nu som jag inte visste innan är att jag aldrig kommer bli ”normal” utan måste kämpa hela mitt liv för att försöka passa in… att jag är född defekt och därför måste försöka anpassa mig. Man kan ju inte be majoriteten ändra sig efter mig som är en minoritet. Så känner ingen mer rätt att vara mig eller så sedan jag fick diagnosen, snarare att jag måste arbeta hårdare för att försöka passa in.

Vad är gemenskap?
Gemenskap för mig är att känna att man hör till/hör ihop med någon/en grupp. Att man känner en djupare samhörighet, att känna att jag är de och de är jag.  Något jag aldrig fullt ut har upplevt. Den som har kommit närmast är Dino och med honom känner jag en sorts gemenskap, men inte fullt ut. Jag tror inte jag är kapabel till att göra det med andra människor.

Kan brist på gemenskap och social interaktion ge depression?
Det kan det säkert, men så är inte fallet för mig. Ju mer av det sociala jag fått (även när det är med personer jag tycker om) dessto sämre mår jag. Många verkar tro att alla med AS/HFA som är deppiga är det pga brist på social interaktion, men så behöver inte vara fallet. Varför jag mår som jag gör vet jag inte exakt, jag bara gör det, men vet iaf att det förvärras av att jag umgås med folk och att det blir bättre om jag får några dagar för mig själv. Jag har även testat diverse terapier (KBT, DBT, samtalsterapi & mentaliseringsbaserad terapi) mot min ångest och depression samt ett flertal mediciner* men hittills har inget av det hjälpt. Så alla kan nog tyvärr inte bli hjälpta utav det.
(* – cipramil, cipralex, seroxat, zoloft, anafranil, cymbalta, efexor, mirtazapin, tryptofan, buspiron… kan ha glömt någon.)

Mår man bättre av att leva i nuet?
Svår fråga. Själv kan jag inte göra så mycket mer än att antingen leva i nuet eller i min fantasi. Jag har svårt att minnas sånt som hänt och jag har väldigt svårt att planera framåt, vilket också är ett problem. Jag tror att det bästa är när man kan ha en balansgång mellan då, nu och framtid. För tex så gör min ”oförmåga” att se bakåt och framåt i mitt liv att jag delvis har svårt att lära av tidigare erfarenheter och lära av mina misstag och jag kan inte planera vad som ska ske i framtiden och vad som bör komma före vad. För mig är allt liksom.. ja nu helt enkelt. Ett av skälen till att scheman inte har funkat så bra när jag ska göra de själv, jag kan helt enkelt inte planera de. Jag vet inte hur man bör strukturera de och vad som bör komma före vad osv. Och detta är ju något som skapar ångest precis som att de som ser för mycket framåt eller bakåt i livet kan få ångest av det. Lagom är bäst helt enkelt.

Sist kommer en låt som jag tycker passar till ämnet.

2 thoughts on “O, hur saligt att få vandra…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s