Lite tankar kring AS/HFA och att få diagnosen, familj o sånt

Vet att många som har fått sin AS/HFA diagnos har efter det sedan börjat anpassa sig efter sig själv istället för att försöka anpassa sig efter omgivningen. För nu har de ju fått bevis för att de inte är fel utan annorlunda. Well, så är det inte för mig. Sen jag fick min diagnos har jag försökt ännu hårdare att passa in och göra rätt och så. För nu har jag ju på papper att jag är fel, ja det är så jag ser det (menar inte att alla med AST är sämre eller fel eller så, detta rör mig själv). Och jag vill verkligen inte göra folk besvikna eller vara i vägen eller nått sånt. Därför försöker jag verkligen vara hjälpsam, ställa upp, inte säga nej och göra det som förväntas av mig. Men trots att jag skämt över mina diagnoser så är jag öppen med de. Inte så att jag säger det på en gång, men i princip alla mina vänner har ju egna diagnoser av något slag. Sen har jag ju inget jobb eller lärare eller sånt som skulle kunna använda den kunskapen på fel sätt iom att jag är sjukskriven och har daglig verksamhet. Jag har ju liksom mått dåligt hela mitt liv och haft kontakt med psyk sedan jag var i 5 års åldern. Så hur jag mår o så är ju inte direkt någon hemlighet. Men samtidigt som jag känner skam över hur jag är så tycker jag det är viktigt hur det kan vara för en person med NPF och det är en av anledningarna till att jag bloggar. Och nått bra måste jag ju skriva med tanke på att att jag har rätt många besökare varje dag här. Jag hoppas att mitt skrivande på nått sätt kan vara till hjälp för någon.

Så, nu till familjen. Jag älskar min familj, men de är otroligt jobbiga. Trots att de läst på om mina diagnoser och säger att de förstår och vill förstå så är det inget som märks. Fortfarande fullspäckat schema med massa sociala grejer på varje gång jag hälsar på. Men visst har diagnoserna hjälp familjen att förstå delar av mig. Mamma tex har förstått att jag inte är känslokall som hon (och de andra med iof) alltid trott, utan bara att jag har väldigt svårt att visa mina känslor. Äldsta syrran och pappa är nog de som förstår mig bäst. Syrran för att hon varit utbränd och vet iaf hur det är att må dåligt och pappa för att han uten tvekan skulle få en AS-diagnos om han utreddes (men enligt egen utsago är han ”för gammal för sånna där saker” :P). Men visst har familjen ändå ställt upp mycket trots att de uppenbarligen inte förstår mig. Mamma har ringt massor av telefonsamtal till mig och äldsta syrran har gett mig pengar flera gånger när jag haft det som sämst.
Så sammanlagt är de endå en bra familj. Önska bara de kunde förstå mer och sluta vara så mat och viktfixerade.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s