Mötet på Hagsätras öppenpsykiatriskamottagning

Mötet gick minst sagt åt helvete.
Jag hade fått veta (via Carina och hon hade fått den infon från Hagsätra) att jag inte skulle behöva träffa Sören mer utan få träffa någon som heter Anne-Charlotte, men att han skulle vara med från början av mötet av någon anledning.
Det stämde inte riktigt. Anne-Charlotte skulle bara vara med för.. ja jag vet inte riktigt, hon sa inte ett ljud iaf.
Det första Sören gör är att fråga mig varför jag inte ville träffa honom. Jag blev helt stum, vad ska jag säga… för sanningen kunde jag inte säga för då skulle han garanterat bli sur/arg och jag vill inte ha någon konflikt, så sa inget. Han frågade flera gånger och sa att det inte var personligt, men det var tydligt att det var det (Carina som var med mig ansåg det också). För er som inte vet det så är anledningen till att jag inte vill träffa Sören för att han inte verkar ha någon som helst kunskap om mina diagnoser och han käns oproffisonell och ibland rent ut sagt otrevlig. Han missförstår nästan allt jag säger och han verkar inte tro på det jag säger. Idag fick han det även att låta som att jag byter psykpersonal hela tiden, vilket jag inte gör, och att jag är någon form utav konfliktmakare.
Känd mig oerhört kränkt och önska jag hade spelat in mötet så att jag hade kunnat anmäla honom, något även Carina skulle velat. Men nu blir det inte så.
Men förutom att flera gånger fråga om anledningen till att jag inte vill träffa honom så sa han flera gånger att han absolut inte kunde veta hur det skulle kunna bli med en second oppinion av min utredning. När Carina ställde frågor var det uppenbart att han inte läst något av mina journaler och även mer om hans okunskap om NPF-diagnoser.
Dessutom är ett av det första han säger att jag inte kan gå kvar där då jag har flyttat trots att jag fortfarande tillhör Enskede-Årsta-Vantörs stadsdelsförvaltning.
Så nu blir jag ivägskickad igen. Denna gång till Sankt Görans öppenpsykiatriskamottagning.
Ja den kan ju inte vara sämre än Sören eller Aparna.
Var väldigt nära tårarna under hela det 18-minuter långa mötet och jag känner mig kränkt och väldigt ledsen. Jag hade hellre blivit slagen än varit med om detta möte. De säger att jag ska lita på de (psyk alltså) men om och om igen är det ju de som sviker och skadar mig.
Men samtidigt kan jag inte låta bli att undra om det kanske faktiskt är mig det är fel på.

Efteråt åkte jag till Attention Ungs temakväll. Var rätt jobbigt att vara där, men mot slutet av tiden så hade jag iaf lyckats putta bort dagen lite. Men nu när jag kom hem så kom allt såklart tillbaka. Hoppas jag kan sova i natt för i morgon ska jag träffa Sarah klockan 11.

Kanske är det de som gör rätt och jag som är omöjlig? Är jag verkligen så hemskt och hopplös att ingen vill veta av mig utan bara skicka runt mig? Vad är det jag gör fel egentligen? Jag vet inte, men det gör ont.
Jag som redan innan har mått riktigt dåligt ett tag nu mådde knappast bättre av dagens möte.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s