Att prata || To talk

Det där med att prata är inte alltid så enkelt och självklart för mig.
En del kan ha svårt att förstå det då jag med de pratar på till synes obehindrat.
Är det en social situation med få personer beror det oftast på nervositet, mitt babblande alltså. Men om det inte är en social situation så (särskilt om jag då och då är tyst utan att nån annan pratar) och jag babblar på så beror det på att jag faktiskt trivs med den personen. Många gånger kan det vara både och.
Men i grupper blir jag alltid tyst, även vid tillfällen då jag står i centrum.
Hmm generellt sett skulle man ju kunna säga att jag oftast blir tyst.
Men allt har inte med ångest/nervositet att göra.
Det är faktiskt krävande för mig att prata, även skriva är det med så går ändå lättare än att prata (kanske för att man har mer tid på sig då).
Ett samtal går ju ut på att minst två personer kan formulera sina tankar till ord och är uppmärksammad på både vad som sägs och vad man säger.
Vilket kräver att man inte blir störd av andra saker.
Något jag lätt blir. Mitt fokus hoppar lätt mellan olika saker vilket gör det mer krävande för mig att föra ett samtal. Sen har jag ju även vissa expressiva språkproblem.
Men jag har övat mig länge på att försöka dölja dessa brister och det är få som nu märker de, ja bortsett från jag som får känna tröttheten och förvirringen för det hela.
För att låtsas som att man lyssnar och förstår är både uttröttande och man blir tämligen förvirrad när man inte förstår vad som sägs ordentligt eftersom det då gör det svårare att förutse vad personen menar och vad den kanske vill att man själv ska göra osv.

Det finns saker som gör det både lättare och svårare för mig att hänga med i ett samtal.
Självklart kan detta vara saker som även kan vara bra eller dåligt för andra med (och då menar jag personer utan NPF eller liknande), men skillnaden är att mina (och andra med NPF) svårigheter (och det som gör det jobbigare) är större än den generella personen.
Det är ju faktiskt så det är med de flesta diagnoser som rör hur hjärnan fungerar.
De flesta kan delvis känna igen sig men man måste uppfylla en rad kriterier och dessutom måste ens liv påverkas starkt av det hela.
Men nu tappade jag tråden lite😛 Så till ämnet igen.

Sånt som kan hjälpa mig att hänga med i ett samtal är:
* Dämpad belysning
* Så få ljud som möjligt i omgivningen
* Så lite intryck/saker som kan stjäla min uppmärksamhet som möjligt
* Låta mig fippla med nått eller klottra på ett papper
*Låta mig få ta den tid jag behöver på att svara på saker (eller att berätta om det). Om det är nått viktigt som ska diskuteras så har jag märkt att jag lättare hänger med om jag får prata på om mina ”spin off” som jag gör (alltså att jag börjar prata om nått annat än vad saken egentligen gäller) för att sedan fortsätta att prata om det aktuella ämnet.
* Om samtalet ska vara en längre stund låta mig få en paus, annars får min hjärna ”syntax error”.
* Rör mig för guds skull inte! Gör du det så finns det inte en chans att jag kommer minnas det som sägs och jag kommer generellt sätt att samtala sämre. Jag avskyr att skaka hand, men jag vet iaf att det kommer, men helst skulle jag slippa det med.

Saker som försvårar det hela för mig är:
* Starka ljus och lysrör. ”Normala” människor verkar inte se det, men för mig flimrar/blinkar lysrör hela tiden och det är oerhört jobbigt.
* Massor av synintryck. För då kommer min fokus flyttas runt till olika saker och inte vara på samtalet.
* Bakgrundsljud, ju fler desto sämre orkar jag hänga med och prestera.
* Var snäll och avbryt mig inte, jag vet att jag kan vara seg och långdragen men låt mig få prata klart. Om jag blir avbruten tappar jag tråden och måste börja om, om jag öht minns det jag tänkte säga. Jag vet att jag själv avbryter folk ibland, men det är aldrig med meningen utan beror på att jag har svårt med turtagning, men jag övar på det.
* Färgen gult. Låter skumt jag vet, men gult gör fysiskt ont i mig.
* Mönstrade kläder etc. Många mönster ger liknande effekt som färgen gult eller ger mig huvudvärk eller gör mig illamående och gör mig rent allmänt ofokuserad på nått annat än själva mönstret.
* Starka dofter. En självklar sak tycker jag är att man inte ”dränker” sig själv i parfym, hårsspray etc som luktar starkt. Men även svett är jobbigt. Och då menar jag inte bara allmänt obekvämt utan dessa lukter kan vara rent ut sagt outhärdliga för mig
* Att tvinga mig att sitta still och titta på den jag pratar med. Jag vet att vissa blir nervösa av mitt fipplande, gungande, fotskakande osv, men jag behöver göra det och jag gör det dessutom mindre än vad jag skulle vilja bland folk för jag vet att det stör andra. Att klottra när andra pratar med mig anser de flesta är ohyfsat eftersom de då tror att jag inte lyssnar på de, vilket jag gör. Och att se på någon är oerhört jobbigt, för då fokuserar jag allt på att kolla på hur personen rör ansiktet, munnen och händerna, men hör inte vad personen säger. Ögonkontakt är bara fruktansvärt och det är ytterst ytterst få jag kan se i ögonen och då oftast bara någon sekund.

Så, det tror jag var allt. Och ja jag skäms över det här, men det finns inte så mycket jag kan göra åt det. Jag bara är så här vare sig jag vill det eller ej. Jag menar inte att hela världen ska anpassas för mig och andra med NPF eller liknande, jag vill bara ha acceptans och respekt. Något som kan vara svårt att få. Har själv hört så många gånger att det inte kan vara ”si eller så” vilket gör att jag själv ibland tvivlar på att det jag upplever är rätt trots att jag ändå vet att det är det. Jag är inte som jag är bara för att vara besvärlig, dryg eller ouppfostrad, jag bara är så här. Men jag försöker passa in så gott det går, men det är inte så lätt. Försöker att tänka bla på att fippla (eller stimma som det så fint kallas för) så lite som möjligt, att då och då snabbt titta mot personens håll och att inte avbryta andra eller prata för länge om en enda sak.
Ja det var nog det jag ville ha sagt med denna post. Hoppas jag inte tråkade ut dig för mycket.

So this thing with talking, well it’s not exactly simple and obvious to me.
This is something some people can have difficult to understand since I seem to speak freely to them. The reason for that could either be that I’m nervous and just keep saying words which I really can not control or ’cause that I actually enjoy being with that person.
Sometimes it’s a bit of both.
But usually I get quiet.
But not everything is out of anxiety, it’s actually strenuous for me to talk.
The reason to that is several.
1.) A conversation is based on being able to put your thoughts and feelings into words.
And
2.) A conversation is based on that you can focus on the things being said and the things you say.
And my focus easily gets distracted and I do have some problems with expressive language. Something I’ve been working on to hide. But that doesn’t make the whole thing any easier, it actually makes me very tired and confused. Tired ’cause the pretending part takes much energy and confused ’cause I don’t get everything that has been said.

But there is things that can make the whole thing both easier or worse for me.
Some of these things are stuff that NTs (neurotypicals) would think something like ”so what, I’m bothered by that too”. Well this goes beyond bothered for me (and for others with neurodevelopmental disorders), it’s a f*ckin’ mental marathon.

So the things that make a conversation easier is:
* Muted lights – it’s nicer to my eyes and then it’s easier to focus on the talking and listening part.
* Few background sounds – it’s really hard trying to get what someone is saying with annoying background sounds, like a ticking clock.
* As few impressions as possible – the fewer (is that a word?) stuff that can take my attention away the better.
* Let me fidget on something, shake my leg, rock or something like that or let me doodle on a piece of paper – it sound strange but that actually helps me focus better.
* Let me take the time I need to find my words and to tell what I need to tell. If the conversation is about something important I’ve notice that I can focus better if the person let me talk about the ”spin off subject” (like something cool I saw in Warehouse 13) I get in to and then we can continue on the important stuff.
* If the conversation is going to take awhile, let me take a break or otherwise my brain will get into syntax error.
* And do NOT touch me. If someone touch me it’s almost impossible to focus on anything else then the very unpleasant feeling the touch gave me.

Things that makes the whole thing worse is:
* Bright lights and flourescent lamps. – they really hurt my eyes and usually give me a headache and ofc makes it more difficult to focus on the conversation.
* Background noises – well I guess I kinda described why in the above section.
* Please do not interrupt me. I know I can take time to find my words and/or to tell what I need to tell, but let me have that time. If I get interrupt I need to start all over again and it’s not sure I will remember what I was going to say.
* The color yellow – I know it sounds weird, but yellow really hurt me physically. It’s really painful and annoying.
* Patterns – now I mean like on clothes and such. It has a similar effect on me as yellow and it usually give me a headache and get me nauseous.
* Strong scents – please don’t ”shower” yourself with perfume or anything like that. Most people would perhaps not complain but my sense of smell is very sensitive. Strong natural body odours counts in here as well.
* To force me to be still and look at you – I know some people get nervous about my stiming, but I can’t be completely still. If I have to look at the person I’m talking or listening to I will focus more on how that person moves its face, mouth and hands then on what the person say. Eye contact is just plain terrible, it’s very few I can have eye contact with and that’s usually only for a second or so.

I think this was all I had to write right now. And yes I do feel ashamed about this and I do try to act as ”normal” as possible eben though it takes so much energy. Like I try not to stim as much as I would like ’cause I know that often make people nervous. I also try to quickly glance at the other person now and then and to try to think about when it’s my turn and not interrupt other (yes I know I interupt others even though I don’t like being interrupt myself. but I don’t do this on purpose I just have a little problem to know when it’s my turn and stuff like that).
So that was this post. I hope I didn’t bore you too much.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s