Det enda jag kan komma på

Det jag ska skriva nu vet jag inte om det är så att jag inte förstått det förens nu eller om det är så att jag inte velat förstå, förmodligen lite av båda.
Jag är ju konstant utmattad av att alltid kämpa så, eftersom jag verkligen måste kämpa bara för att kunna vara i verkligheten.
På det ska jag även orka göra massa saker som även det tar tid och kraft som fixa mat och känna när man är hungirg, prata med folk osv.
Allt jag egentligen vill är ju att vara normal, men det kommer jag ju aldrig bli, men kanske kan jag bli bli bättre.
Men för att bli det tror jag att jag, iaf för ett tag, skulle behöva bli av med typ alla krav och få allt helt anpassat.. men sånt går ju inte.
Det känns som att jag skulle behöva få leva som ett barn ett tag igen och sedan sakta få lära mig att leva som en vuxen, något jag aldrig klarat av men ändå tvingats kastas in i.
Men det går ju inte, för hur skulle man kunnal ösa det?
Helt omöjligt.
Alltså kommer jag få fortsätta lida och jag tror faktiskt inte jag orkar det.
Går verkligen runt och känner mig konstant förtvivlad och ångestfull och tänker ständigt på hur jag skulle kunna ta livet av mig.
Jag tror jag har gnällt färdigt för nu…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s