Jag vill ge upp

Jag går sönder, nej jag är redan sönder.
Jag skriker men ingen hör.
Är inte deras fel för jag visar inte och berättar inte hur jag mår.
Fast ändå blir jag arg på de.
Varför jag inte säger nått är för jag står inte ut med att se er besvikna.
Jag står inte ut med vetskapen att jag skadar er.
Jag står inte ut med vetskapen om att jag är en besvikelse.
Även när jag vill visa och berätta så kan jag inte, jag har dolt allt för länge och jag vet inte hur jag ska förklara alla mina tankar och känslor i ord.
Men när jag väl ber om hjälp verkar ingen riktigt bry sig eller riktigt hjälpa mig, men det beror nog på att jag redan är dömd och går inte att hjälpa.
Allt är bara kaos, förvirring och måsten.
Rädsla, ångest och sorg, allt äter upp mig inneifrån.
Jag vill egentligen inget berätta för era besvikna blickar är det värsta jag vet.
Jag vet inte hur jag ska vara eller vad jag ska göra för hur jag än är eller gör så verkar det bli fel ändå.
Jag förlorar allt och alla runt om mig sakta men säkert och jag vet inte vad jag ska göra.
Jag skriker, gråter och försöker att andas men det går inget, allt är bara tyst.
Det finns ett stort hat i mig för att ni inte ser och förstår men jag vet att det inte är erat fel, så jag skäms över att jag känner så.
Ingen verkar tro mig när jag säger hur illa det är.
Överdriver jag eller spelar jag mitt skådespel så bra att jag lurar alla?
Jag vill ge upp, jag orkar inte mer.
För varje dag som går mår jag allt sämre.
Jag vill inte skada mig för då ser ni besviket på mig, för er är jag en stor besvikelse och jag vet inte vad jag ska göra för att inte vara det.
Jag försöker att hålla ihop mig men det går inte.
Det verkar ha gått så långt nu att det lilla som fanns kvar av den riktiga Tanya har försvunnit.
Hon har dött och tynat iväg, kvar är bara mörkret, kraven, måstena och ångesten.
Monstret är det som bor i mig nu, fast kanske har det alltid varit så och det är först nu jag förstår det.
Jag vill ge upp för jag orkar inte mer.

4 thoughts on “Jag vill ge upp

  1. carola skriver:

    åh älskade du.
    Det skär i mitt hjärtat och tro mig när jag säger att jag förstår.
    Jag har varit där och är där fortfarande ibland.
    Tänker inte komma med några uppmuntrande ord…

    Det gör ont, jäv… ont och fast det inte känns så nu så kommer det lätta.
    Vi har en lång väg att gå, men tillsammans med likasinnade vid din sida blir resan lättare.
    till mig får du skriva av dig hur du vill…
    Styrkekramar

    gå in under mina innersta tankar så ser du att vi är nere i botten tillsammans

    • chenjiringu skriver:

      Tack
      Jag är så skum att jag liksom inte får hjälp av andra. Andra säger att de mår bättre av att höra att folk förstår och känner lika, men det gör inte jag. Prata om saker verkar inte fungera särskilt bra heller. Jag är väl bara konstig antar jag.
      Även när jag är med folk som liknar mig känner jag mig utanför och känner ingen riktigt tröst eller stöd av det. Så jag antar att det måste vara fel på mig, alla andra får ju tröst och stöd av det.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s